Till minne av min mamma ❤️

För sex år sedan somnade du in för gott. Du hade då kämpat tappert en längre tid med din hälsa och cancern, men till slut fanns det inga krafter kvar längre. Bara några dagar innan hade jag varit och besökt dig på sjukhuset med mina barn som ville fira dig i förskott med tårta, och när jag sen ensam besökte dig innan jag skulle återvända hem lördagen den 25.e så kände jag på mig att det var sista gången jag pratade med dig och kramade om dig. Jag kämpade med att vara stark och inte visa min oro inför dig, men när jag lämnade sjukhuset så föll tårarna hejdlöst när jag var tvungen att återvända hem till Stockholm. När telefonen ringde morgonen den 27.e  och jag fick höra att du hade somnat in så gick jag i tusen bitar och tårarna ville aldrig sluta rinna. Jag är tacksam över att haft turen att ha dig i mitt liv under 40 år, och i mitt minne lever du för alltid vidare.

Du föddes den 27.e juli 1934, och 75 år senare drog du ditt sista andetag samma dag.

Jag är oerhört stolt och tacksam över att ha fått just DIG som min mamma. Du har alltid funnits där för mig, både när jag var barn och vuxen. Även om jag inte alltid som barn uppskattade alla dina regler så har jag gjort det senare i mitt vuxna liv, och speciellt när jag själv blev mamma.

Äpplet faller inte långt från trädet, och jag är väldigt lik dig inom mycket.

Vi bodde 50 mil ifrån varandra under mitt vuxna liv vilket gjorde att vi bara sågs några gånger om året, och som 3-barnsmamma så fick jag inte chansen direkt att sitta ner och prata i lugn med dig under dessa möten då det ofta var full fart runt dina barnbarn. Därför är jag extra tacksam över att jag kunde åka ner själv ett flertal gånger utan familjen under ditt sista år för att få egentid tillsammans med dig och pappa i lugn och ro.  Som tur var så fanns det ju telefoner så vi kunde ringa till varandra, och du var alltid den första som fick ta del av mina fram- och motgångar.

Att förlora någon som man älskar så mycket, gör väldigt ont och tomrummet går inte att fylla. Sorgen bleknar lite med tiden, men saknaden förblir alltid lika stor. 

Din näst sista sommar innan du skulle opereras för cancern så fick jag vara med när du och pappa firade guldbröllop (50 år) vilket är väldigt stort. Tyvärr gick inte operationen som planerat, men du fick ett år till hos pappa och oss andra innan änglarna blev en rikare.

Du var, och du kommer för alltid vara ÄLSKAD ❤️
Din dotter Cecilia/Cissi

Min mamma som ung