Kaos, panik och kärlek ❤️

De sista dagarna har jag nämt för några i mitt rehabiliteringsteam att jag önskar att jag kunde pausa de andra i familjen så jag fick en chans att landa i allt som sker och bara fokusera på min återhämtning, men så funkar det inte och det är väl det som kallas livet och som pågår konstant.

Livet

Ni som känner mig, eller följer mig vet att jag har två barn med diagnoser (autism & adhd). När man har det så är man mer eller mindre alltid lite beredd på att det kan inträffa händelser som pårverkar både dem och mig. Men förutom dem så  har jag min äldsta son som är vuxen (19) och som är lite av mitt "safecard", han är en mogen och ansvarsfull ung man. Så när något händer med honom så kommer min värld i rejäl gungning, för jag är inte alls beredd på det. Men även han är mänsklig och råkar ut för saker i livet.

Det som inte skulle ske:

Tidigt imorse så skulle vårt plan mot Sardinien lyfta, och jag med min utmattningssyndrom som har svårt att ta in saker längre fram än 1-2 dagar hade äntligen börjat inse att Hasse och jag skulle resa på semester till Medelhavet. MEN då insjuknar äldsta sonen med hjärtsäcksinflammation och läggs in på hjärtintensiven!!!! Ja man kan utan överdrift säga att hela min värld vändes rätt upp och ner, för alla föräldrar vet att man gör vad som helst för att ens barn ska får må bra. Mitt enda fokus blir att vara hos honom såklart, som mamma kan jag inte åka utomlands om han är allvarligt sjuk. Eftersom han hade precis samma sak för mindre än 11 månader sedan så tror man ju inte att det är sant att han har fått det igen, men det är bara att acceptera det och vara tacksam att han kände igen symtomen så han åkte in till sjukhuset för att kolla upp det i tid. Efter besök och samtal med både son och sjukhuspersonal igårkväll som intygar att värderna går åt rätt håll, och att det inte är lika allvarligt som förra gången så känner jag mig lugnare men EXTREMT splittrad då det känns så fel att åka utomlands när han är inlagd på sjukhus. 

Att acceptera känslor:

Jag vet att min son är trygg och blir väl omhändertagen av såväl sjukhuspersonal  som av nära & kära, men utan mig!! För jag ligger på en strand och känner mig som världens sämsta mamma just nu, fast jag vet att han vill att jag njuter och inte har dåligt samvete. Idag är det bara surrealistiskt, och jag känner mig väldigt långt ifrån att vara närvarande i nuet. Men låt mig få känna såhär idag, så lovar jag att försöka njuta mer från och med imorgon och resten av vår vistelse här.

Älskade son:

Jag skulle aldrig åkt om jag visste att det var kritiskt, eller om du mått sämre. Jag kommer inte tveka en sekund att ta första plan härifrån om ditt tillstånd skulle förvärras, för du är bland det viktigaste i mitt liv och jag älskar dig. Erkänner det öppet nu här i min blogg att jag grät när jag läste ditt sms när vi hade landat. I det ber du mig att inte oroa mig, och att jag ska koppla av och njuta av min resa då du vet hur mycket jag behöver den. 

Icke att glömma;

Självklart är det min son som fick hjärtsäcksinflammation (igen) som det är mest synd om, och speciellt eftersom vi inte verkar kunna få ett svar på varför?? För min del så är det ännu en jobbig händelse som jag måste först hantera, för att sedan bearbeta som är både svårt och jobbigt med en utmattningssyndrom,

Bilden är från Instagram, och än en gång vill jag påpeka att man inte kan inte utläsa mer än jag vill förmedla i sociala medier.

Kram på er & va rädda om er 

❤️❤️❤️