Alla som har barn, och som älskar sina barn vet att man gör allt för dem. Jag har två pojkar som har diagnoser inom Autism och ADHD så det kräver en del extra av mig som förälder... hur?
Innan min söner fick sin diagnoser så hade jag ingen erfarenhet av Autism eller ADHD, och att då få genomgå utbildningar och träffa andra föräldrar till barn som hade diagnoser inom samma spektrum gjorde att jag fick en kunskap men framförallt en större förståelse för min söner. Vi valde från början att dela vår kunskap & information mellan skola/PRIMA/BUP/Habilitering för vi ansåg att det var viktigt för att dem skulle få så bra stöd som möjligt. Vi har även godkänt att de fick informera deras klasskamrater om detta, även detta i hopp om att det skulle underlätta för dem. Men av någon anledning så är det inget som jag har pratat öppet om med mina vänner, inte för att jag skäms för mina killar för de är det finaste som finns, utan kanske för att jag var rädd för andras eventuella okunskap eller att de skulle se annorlunda på dem, eller frågor det kunde väcka? För ibland så känns det som att vi i detta samhället ofta har synpunkter och skall komma med råd utan att egentligen ha kunskap eller veta något om det vi svarar på. Jag älskar mina vänner och har inte stött på detta när jag väl har berättat om det, men som med så mycket annat här i livet så är det kanske inte det jobbigaste eller svåraste man väljer att prata om när man ses för en fika/middag/AW med sina vänner, sedan har jag de som står mig nära och som även träffar mina barn som jag har berättat detta för, och då blir ofta responsen att det skulle man inte tro....?
Vad är det egentligen vi förväntar oss när vi hör Autism & ADHD?
Det som jag upplever som den största skillnaden för de med dessa diagnoser är att de uttrycker sina känslor så mycket starkare vilket lätt kan leda till konflikter, och att de har svårt för gränssättningar. Samt att de ofta har inlärningssvårigheter, så när de börjar i skolan behöver de ofta en anpassad undervisning för att de kanske inte klarar av att ta in informationen från en lärare som en elev utan diagnos. Men även om man har samma diagnos så kan den spegla sig helt olika sig, du kan oftast inte se det genom att bara titta på barnet då det oftast inte syns utanpå, men något som man ofta märker är att de har svårt att ha ögonkontakt med dem de pratar. En del skadar sig själva, en del skadar andra, en del är högljudda, en del är tysta, en del kan inte vara still, en del är extremt smarta i ett eller flera ämnen, de kan ha svårt att förstå ironi och tolkar gärna allt du säger bokstavligt.
Att byta skola är jobbigt för de flesta barnen, men för de som har diagnoser är det ofta en längre process innan man känner sig trygg och kan fokusera på arbetsuppgifterna och inte bara personerna och/eller skolmiljön. När de byter skola eller när det blir många nya lärare så känns det som man kastar upp en tvätthög i luften och ser vart allt hamnar och vart man skall börja att sortera för att finna det som är så viktigast för dem i skolan - Trygghet & fasta rutiner.
Det sista jag vill nämna i detta blogginlägg är att vissa saker i en diagnos kan de lära sig att hantera med tiden, men även att vissa känslor kan förstärkas och komma fram från en diagnos när man utsätts för stress med många nya intryck och händelser i livet.
Kram Cissi
Obs! Detta är mina tankar & reflektioner som mamma, jag är inte någon utbildad barnpsykolog.
